Historia

Med sin snabba flykt och karakteristiska utseende har pilgrimsfalken alltid fascinerat människor som en urkraft för både styrka och skönhet.

Vid förra sekelskiftet fanns troligen över tusen häckande par spridda över hela landet, sjuttio år senare hade antalet minskat till ett fåtal individer. Detta dramatiska tapp berodde på en kombination av många faktorer; såväl legal som illegal jakt samt boplundring av ägg och ungar. Men det avgörande dråpslaget för pilgrimsfalken kom med spridningen av miljögifter på åkrar och i skogar under 1950-talet.

Insektsgiftet DDT började då spridas men det dröjde innan man förstod vilka katastrofala följder detta hade på rovfåglar eftersom de befinner sig i toppen av näringskedjan. Äggskalen blev några tiondels millimeter för tunna och krossades vid ruvning vilket medförde att fostren dog. En annan betydande fara var kvicksilverbetat utsäde. Denna behandling skyddade mot svampangrepp på grödorna, samtidigt förgiftades falkens bytesfåglar som åt av säden på åkrarna. Dessa försvagade byten var lättfångade för falken som därigenom absorberades en stor mängd gift som i sin tur resulterade i förlamning eller allvarliga nervskador. Sammantaget ledde denna cocktail av gifter till en dramatisk minskning av populationen i hela Europa.

Fågelskådare och forskare dokumenterade hur falkar och andra rovfåglar hade drabbats. Rovfåglarna blev larmklockor till oväntade sidoeffekter av alla nya kemiske ämnen som spreds. Denna forskning spelade en viktig roll i att identifiera de farligaste ämnena som därefter ledde till politiska beslut om att fasa ut dessa miljögifter under 1960-talet första hälft. Samtidigt i början av 1970-talet intensifierades övervakningen av pilgrimsfalkens hälsotillstånd och man insåg då att situationen var akut

År 1972 stod pilgrimsfalken på randen till utrotning.

Under 1974 startades ett avelsprojekt inom Naturskyddsföreningen som blev avgörande för artens överlevnad. Man byggde under 80-talet en avelsstation på Tullare Hög för att kunna frisläppa falkungar i det vilda. Närmare 800 fåglar har sedan dess frisläppts i Västsverige och olika platser i Svealand genom s.k. ”hacking” – dvs. unga falkar utsätts i en låda i en lämplig brant där ungarna matas tills de blir flygga och kan börja jaga själva.

Efter att de mest giftiga kemikalier förbjöds minskade halterna långsamt till nivåer som idag inte påverkar rovfåglarnas förmåga att ruva fram ungar. Det finns fortfarande kvar lägre halter av dessa miljögifter i naturen eftersom många av dem har långa halveringstider. Från att nästan vara utrotad i början av 1970-talet, har pilgrimsfalkens population stadigt ökat till uppemot 650 par summerat under 2023. I sydvästra och de västra delarna av Sverige har populationen helt återhämtat sig, även om det i östra Svealand fortfarande finns gamla häckningsplatser där falkar ännu inte har kommit tillbaka. I Norrland finns många tomma lokaler fortfarande kvar att besätta.

Man kan idag se falken som en miljöindikator för nya kemiska gifter som kommer i omlopp i miljön eftersom dessa ger ett snabbt förlopp högst upp i näringskedjan där falken befinner sig. För samtidigt som halterna av de tidigare så katastrofala miljögifterna under 60-talet har minskat har nya ämnen hittats i falkägg analyserade under 90-talet. Det rör sig framför allt om bromerade flamskyddsmedel (PBDE), mjukgörare (Ftaler) vatten- och fettavstötande kemikalier (PFAS). Undersökningar av halterna i falkägg under 90-talet resulterade till att vissa av dessa ämnen blev förbjudna genom internationella konventioner inom FN – till skydd av allas vår gemensamma livsmiljö.