Om projektet

Pilgrimsfalken

Pilgrimsfalkar jagar i kapp sina byten och kan komma upp i över 300 kilometer i timmen när de dyker från hög höjd för att slå sina byten. Näthinnan ger kikarseende och fåglarna ser upp till åtta gånger bättre än människor. Näbben är anpassad för att snabbt döda bytet genom att knäcka halskotorna.

I Sverige är måsfåglar, kajor, duvor, nötskrikor, starar, trastar, änder och vadare vanliga bytesdjur, mera udda byten är fladdermöss och ibland även enstaka gnagare.

Pilgrimsfalken har smala spetsiga vingar, mörk blyertsgrå ovansida och en ljus tvärbandad undersida. Ansiktet har en typisk mustasch liknande blyertsgrå teckning samt en kraftigt böjd näbb för att lättare kunna sönderdela bytet. Honan är betydligt större än hanen, mellan 1100–1300 gram och hanen ca 700–800 gram. 

Pilgrimsfalken häckar över hela landet. Den föredrar att häcka på klipphyllor, helst vid branta stup. Numera kan de även hitta boplatser på höghus i städer eller andra höga byggnader som alternativ till naturliga stup, även bergtäkter verkar fungera bra. I delar av nordöstra Sverige och Finland där det är brist på klippstup häckar falkarna ofta på marken i stora myrområden. Falkarna återvänder till sitt häckningsområde varje år någon gång under mars månad, något senare i norra Sverige. Efter sedvanlig parningsritual lägger falkhonan vanligtvis 3–4 mörkt brunfläckiga ägg som ruvas i cirka 32 dygn. Ungarna matas i 40–42 dagar då de är flygga, därefter börjar de utforska omgivningarna på egen hand. Vanligtvis matas de av föräldrarna i flera veckor efter att de blivit flygga.

De svenska pilgrimsfalkarna är delvis flyttfåglar. Falkar från Norrland kan övervintra så långt ner som i Sydeuropa och vissa fall ända till Marocko medan falkar som häckar i sydligaste Sverige ofta stannar i eller nära sina sommarrevir.

Se flera detaljer om pilgrimsfalken hos Artdatabanken